Nu är HON här!!!!

Vilken otrolig lycka vi känner! 18 oktober (en dag innan bf) kom vår lilla Sofia till världen. 3925 gram och 51 cm lång. Finns inte ord att beskriva känslan när hon ligger i min famn och tittar på mig med sina stora blå ögon. Hon är bara vår!

Allt började i Torsdags kväll. Jag fick en blödning och blev orolig och ringde förlossningen. Dom sa att det antagligen var en teckenblödning och om jag ville fick jag självklart komma in.Jag ringde min man och när han kom hem blödde jag fortfarande var på vi åkte in! Väl inne på förlossningen kopplade dom upp mig till ett CTG. Då hade vår lilla tjej 200 i hjärljud, jag fick ligga där och va nervös när jag tittade hur slagen gick från 190 upp till 206 som max. Personalen gick in och ut ur rummet och mummlade både det ena och andra. Efter ett tag fick jag upp och gå en svän. När jag sedan blev uppkopplad igen hade hon lugnat sig. Dom undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 1 cm. Jag blev hemskickd med en ny tid för CTG på fredagmogonen. I bilen hem kände jag hur mer och mer markanta värkar började komma. Den natten sov jag ingenting! Värkar med 5 min mellanrum hela tiden. På morgonen hoppade värkarna mellan 5 och 3 min. Men eftersom vi fått tid på förlossningen ringde vi inte in utan åkte in på avtalad tid.
När jag kom in sa jag att jag sulle ta ett CTG och Barnmorskan reaktion var "Du har värkar va". Vi lades in på förlossningen i samma veva och jag var nu öppen 4 cm. Efter att ha andats mig igenom värkar i 2 timmar, blev de dag för lustgas (min bästa vän). 3 timmar efter det satte dom en EDA (ryggmärgsbedövning) Då avtog värkarna nästan helt, men eftersom jag inte sovit något på natten lät dom mig vila en timme innan dom tog hinnorna så vattnet gick! 19.46 på kvällen kom hon. Efter 30 min krystvärkar.
Ja det gjorde SKIT ONT! men måste säga att jag fått en väldigt positiv upplevelse av förlossningen. Inte minst bidrog min man stort till det som var en klippa genom allt!

Nu börjar en ny tid i livet! som efter varje dag känns mer och mer otrolig! min anledning till att jag startade bloggen var att få "prata av mig" och söka förståelse och liknande upplevelser hos er där ute! Och jag känner nu att det behovet har jag inte längre. Vår saga slutade lyckligt! All sorg och bearbetning gav oss just Sofia!Och för er därute som kämpar och försöker ta var dag i taget. Kämpa vidare och jag hoppas att även ni får uppleva detta en dag. Självklart kommer jag fortsätta följa era resor och kanske en dag tar upp min blogg med försök nummer 2! Men för nu tackar jag för allt stöd ni gett mig och för att ni följt oss genom detta! TACK!