vilken blir vår historia?

Så då har maken tagit sin prover i alla fall, nu är det bara mina kvar...har aldrig längtat så mycket efter mensen som just nu! nästan så jag är rädd att försena den p.g.a att jag känner mig stressad!  Hoppas den kommer nu i veckan. Tror jag ska göra som mannen min om den kommer på torsdag. ringa in till sjukhuset och åka in och ta proverna där. känns inte säkert att ta dom på vårdcentralen och att de sedan ska  skicka dom, vi har ju blivit av med prover förr och dessa proverna skulle ju innebära en månads försening om de försvann! Beror lite på hur jag jobbar och när den behagar komma! 


Berättade för min chef om vår "situation"  i dag. Känns bättre att hon vet så det inte blir några misstag när man måste ta ut semesterdagar lite här och där och man vet ju inte heller hur man kommer må. Hon ( precis som alla andra) började berätta om någon, vän,släkting,syster, barn, m.m. som varit i vår situation och plötsligt blivit gravida! Varför gör alla det?? Inte för jag reagerar på det längre men ändå, varför? Ska jag känna att det absolut kommer gå för oss också eftersom det gjort det för dom dom känner? Och framför allt flyger tankarna till vad kommer folk säga om oss? Kommer vi vara den där, syster, väninan, kollegan m.m som fick barn som ett mirakel eller genom försök på IVF? eller kommer vi bli dom som aldrig någon nämner, dom som aldrig kunde få barn? eller som vissa väljer att säga, aldrig kunde få några "egna" barn (vad nu folk lägger för värdering i det!)....

regler och regler...

Ringde upp KK idag igen och gav vår syn på det hela. de förstod att vi ville komma igång så fort som möjligt men tyvärr hade de haft erfarenhet av att skicka papper och remiss olika innan och då har remissrrna blivit liggandes eftersom de ändå inte tar tag i det innan alla prover är tagna. Men det känns bra att de får veta hur vi känner, tycker nog ändå de kunde sagt något så hade jag ju försökt få proverna tagna när man haft 2 kg kvar. men men nu är det som det är och det är bara att vänta! hoppas på att det går fort sen när remissen kommer till göteborg!...

smått irriterad...

ringde kk idag! och nu kläcker dom ur sig att det måste tas nya prover på båda två. och mitt prov måste ju klockas med mensen så det är ju 2,5 vecka iväg sen tar det väl 2 veckor för dom att analysera provet oxåa....sen ska dom skicka remissen. för att det ska gå snabbare påstår dom. Nä i morgon ringer jag igen och ger mitt förslag! skicka remissen nu, skriv att blodresultat är på väg så kanske göteborg ringer till oss och kan boka tid. Då vet dom ju på ett ungefär när vi ska få resultaten och kan boka in oss därefter och om de är kö, ja då har vi ju stått en månad när provresltaten är färdiga! förstår faktisk inte varför dom måse vänta med den....säker regler och skit, men tycker att lite sammarbete inte hade varit fel. Tänk om de slarvar bort detta blodprovet som de gjort med ett annat då snackar vi en månads väntetid till! Jag ORKAR INTE VÄNTA MER! Har dom skickat remissen vet men ju i alla fall att vi är på g! nä som sagt blir till å ringa tillbaka i morgon och se hur "sammarbets villiga" dom är!

i morgon drar karusellen igång....

I morgon gäller det. Då öppnar äntligen KK så jag kan ringa! Diffar lite upp och ner i vikten men de får de ta. herregud har ju bara betydelse när på dyngnet, vilka kläder, vad man ätit m.m och det stod ju cirka i papprena....Så nu hoppas jag dom är snabba med att ringa upp oss så vi får boka tid för att sätta igång alltihopa! Känns konstigt att ta kontakt med dom igen. har inte haft de på länge, nu kommer man åter igen hoppa till varje gång ett okänt nummer ringer och gå med mobilen på sig! kan inte säga att jag är jätte imponerad av hur vi blivit bemötta. INGEN och då menar jag verkligen INGEN hjälp från dom har jag fått för att klara av min viktminskning. de ställer krav utan att ens höra hur det går för en eller ens lägga upp en plan eller visa vilken hjälp som finns att tillgå. Riktigt dåligt tycker jag det är. Läkaren sa att hon skulle kolla med sjukhusets dietist om hon kunde hjälpa mig och sedan ringa upp och prata med mig. Har hon ringt!? NÄ! De kunde ju i alla fall ringt upp och puchat en lite inför semestern, frågat hur det var med oss eller något i den stilen. men det är väl så vården funkar antar jag! Har en stark känsla att vi kommer få erfare fler tillfällen där vården kommer brista!  

liten uppmuntran och present

 Den här fina väskan jag beställt fick jag hämta idag =0)Tyckte jag kunde unna mig något speciellt nu när jag jag klarat av första steget...sen har jag ju en sån mysig mamma som självklart då ville ge den till mig istället =0) Tack kära mor, jag är jätte nöjd!

(bild lånad från mode-by-tealuna.co.uk)

Haft riktigt ont i ryggen idag dock, inget trevligt alls. får hoppas på att det går över fort så man kan bli sig själv igen....

Kan knappt tro det är sant!!!!!MÅÅÅÅÅLLLL

Herregud jag fattar inte att de är sant! ÄNTLIGEN kan jag ringa. ÄNTLIGEN  har jag nått mitt mål 11 kg borta...faaan va stolt jag är över mig själv! KK öppnar ju dock inte förrän v 34 såg jag precis men det är skit samma nu...jag har ju gott i mål och allt som försvinner härifrån och nu är ju bara ett jätte plus! nu kanske äntligen vår resa kan få ta fart snart! Hoppas ni får en riktigt skön helg, för de kommer jag ha........

"jo, ibland blir det ju inte som man tänkt sig"

Hade en jobbig eftermiddag på jobbet idag. Har ju börjat på nytt jobb och såklart är det ingen där som vet vår situation ännu, idag fick jag min första smak över hur jobbigt det är när ingen vet och man inte kan vända sig till någon. Sitter vid bordet och pratar. som vid alla andra samtalsdiskussioner kommer in på barn och ålder. (alla där tycker ju jag är så hiiiimla ung) varpå en frågar mig om jag har några barn ( för det hade hon ju glömt å fråga kom hon på). Nä jag har inga barn säger jag, då  kläcker hon ur sig JA! när jag var 26 hade jag två barn och pekar på mig För hon hade ju bestämt sig vid 15 att det minsann var något fel på henne, att hon aldrig skulle kunna få några barn, men det är väl en sådär fix idé, som hon sa.Så hon ville hju börja i tid att skaffa. och nu hade hon ju 4. Vad gör man? jag kände alla känslor på en och samma gång och självklart kommer tanken att " jo det hade ju jag också tänkt ha, eller i alla fall ett"  kände nästan hur tårarna började komma. Sen kläcker en till kollega ur sig att jo hon hade ju planer på att bli mamma efter 30 och hon blev det ju inte förrän 32 och dom höll ju på att få göra en såndär, ja vad heter det nu igen , du vet man gå å kollar å så.... UTREDNING,IVF,OFRIVILLIGT BARNLÖS, kände jag hur jag skrek inom mig. men så klart var jag bara tyst. När dom fortsatte att prata om ämnet var jag tvungen att gå därifrån. gick på toaletten och kände hur tårarna började rinna. men det var ju inte läge att gråta direkt så det va bara att torka och gå ut igen. Jag vet att det inte är lätt att veta om människor har problem, man man kan väl försöka tänka lite...fundera på om jag nu är 26, har man, hus och jobbar som förskollärare och inte har några barn så kanske, kanske det är så att dom har problem med att få barn . Om inte annat är det alltid bättre att tänka så än andra hållet. För som dom sa " jo, ibland blir det ju inte som man tänkt sig".....

redo???

ååå vad man känner sig redo att bara få dra igång allt nu. 1 kg kvar, fattar ni 1 ynka jäkla kilo och sen slänger jag mig på telefonen. Har mensen nu och min stora förhoppning just nu är att jag väger lite extra för att jag lägger på mig mer vätska. Nu måste vi få sätta igång med allt, för att om inte annat få svar, få veta liiite mer om hur vår framtid verkar te sig! Senaste tiden har jag börjat fundera mer och mer, undrat hur det känns att va gravid, om jag kommer bli gravid?  samtidigt är jag rädd. rädd för att få veta, rädd för att allt ska gå åt fel håll, rädd för hur jag själv kommer reagera på eventuella negativa besked.  men nu är det först ett samtal som behövs. Håll tummarna för att jag ska kunna ringa på måndag när de öppnar!