Ibland glömmer man nästan av hur det var innan! Innan vi fick reda på att vi var infertila. innan vi visste att barn inte var en självkarhet för alla. Innan vi började försöka...när det slutade kännas som en självklarhet att en graviditet skulle komma. Tror bestämt att det är nästan på dagen 2 år sedan då jag med bestämmda steg gick mot soffan där min blivande man låg! "P-pillerna är slut nu, jag vill inte köpa några mer!" kläckte jag ur mig. " kanske vi skulle börja försöka skaffa barn?" " ja det tycker jag låter bra" döm av min förvåning när jag trodde att jag skulle minst behöva "bearbeta" i 3 månaders tid! Vilket lyckorus det for genom kroppen. Kändes som om hela världen snurrade, ren och skär lycka! Visst tänkte man att det tar säker ett tag, man hade ju hört om att det kan ta 1 år innan p-pillerna "försvinner" ur kroppen! Det var inte förän efter 1 år som vi började bli oroliga. Äää vi hade säker inte träffat rätt bara, är ju ett pussel bara de när mannen ligger ute på jobb på veckorna. Tänk om man hade vetat. Att hur många ägglossningstest man än köpte skulle vi ändå inte "pricka rätt". Nä vi väntar med att skaffa hjälp bestämde vi, vi skulle ju gifta oss och då är det ju inte läge att va gravid. (ett tag var jag faktiskt orolig för att beställa klänning)....Bröllop kom, inget barn. Vi väntar till efter jul, sen är vi säkert gravida! Ännu en jul utan graviditet kom. DÅ bestämde vi oss för att skaffa hjälp! Tänk om man vetat då vad man vet idag! hade det varit bättre? Att vetat att man var tvungen att var gift för att få adoptera t.ex. nä jag är faktiskt glad över att jag inte visste då!
Att låta den lyckligast dagen i mitt liv var just de! Utan att oroa sig över framtiden...
två år har gott, det är viktigt att tänka bakåt också, hur det var innan, hur man förändras av erfarenhet! Och att vi fortfarande är lyckliga tillsammans jag och min man och att kärleken blir stakare och starkare.... det är bara något som fattas oss.... DU fattas oss lilla knyte! DU fattas oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar