vilken blir vår historia?

Så då har maken tagit sin prover i alla fall, nu är det bara mina kvar...har aldrig längtat så mycket efter mensen som just nu! nästan så jag är rädd att försena den p.g.a att jag känner mig stressad!  Hoppas den kommer nu i veckan. Tror jag ska göra som mannen min om den kommer på torsdag. ringa in till sjukhuset och åka in och ta proverna där. känns inte säkert att ta dom på vårdcentralen och att de sedan ska  skicka dom, vi har ju blivit av med prover förr och dessa proverna skulle ju innebära en månads försening om de försvann! Beror lite på hur jag jobbar och när den behagar komma! 


Berättade för min chef om vår "situation"  i dag. Känns bättre att hon vet så det inte blir några misstag när man måste ta ut semesterdagar lite här och där och man vet ju inte heller hur man kommer må. Hon ( precis som alla andra) började berätta om någon, vän,släkting,syster, barn, m.m. som varit i vår situation och plötsligt blivit gravida! Varför gör alla det?? Inte för jag reagerar på det längre men ändå, varför? Ska jag känna att det absolut kommer gå för oss också eftersom det gjort det för dom dom känner? Och framför allt flyger tankarna till vad kommer folk säga om oss? Kommer vi vara den där, syster, väninan, kollegan m.m som fick barn som ett mirakel eller genom försök på IVF? eller kommer vi bli dom som aldrig någon nämner, dom som aldrig kunde få barn? eller som vissa väljer att säga, aldrig kunde få några "egna" barn (vad nu folk lägger för värdering i det!)....