"jo, ibland blir det ju inte som man tänkt sig"

Hade en jobbig eftermiddag på jobbet idag. Har ju börjat på nytt jobb och såklart är det ingen där som vet vår situation ännu, idag fick jag min första smak över hur jobbigt det är när ingen vet och man inte kan vända sig till någon. Sitter vid bordet och pratar. som vid alla andra samtalsdiskussioner kommer in på barn och ålder. (alla där tycker ju jag är så hiiiimla ung) varpå en frågar mig om jag har några barn ( för det hade hon ju glömt å fråga kom hon på). Nä jag har inga barn säger jag, då  kläcker hon ur sig JA! när jag var 26 hade jag två barn och pekar på mig För hon hade ju bestämt sig vid 15 att det minsann var något fel på henne, att hon aldrig skulle kunna få några barn, men det är väl en sådär fix idé, som hon sa.Så hon ville hju börja i tid att skaffa. och nu hade hon ju 4. Vad gör man? jag kände alla känslor på en och samma gång och självklart kommer tanken att " jo det hade ju jag också tänkt ha, eller i alla fall ett"  kände nästan hur tårarna började komma. Sen kläcker en till kollega ur sig att jo hon hade ju planer på att bli mamma efter 30 och hon blev det ju inte förrän 32 och dom höll ju på att få göra en såndär, ja vad heter det nu igen , du vet man gå å kollar å så.... UTREDNING,IVF,OFRIVILLIGT BARNLÖS, kände jag hur jag skrek inom mig. men så klart var jag bara tyst. När dom fortsatte att prata om ämnet var jag tvungen att gå därifrån. gick på toaletten och kände hur tårarna började rinna. men det var ju inte läge att gråta direkt så det va bara att torka och gå ut igen. Jag vet att det inte är lätt att veta om människor har problem, man man kan väl försöka tänka lite...fundera på om jag nu är 26, har man, hus och jobbar som förskollärare och inte har några barn så kanske, kanske det är så att dom har problem med att få barn . Om inte annat är det alltid bättre att tänka så än andra hållet. För som dom sa " jo, ibland blir det ju inte som man tänkt sig".....